En utmärkt plan II

När det gått drygt en timme startade han bilen och körde fram till den stora vägen. Han tvekade ett ögonblick, svängde sen resolut till vänster, in mot staden. Han körde långsamt. Det var ovanligt lite mötande trafik. En buss körde in på sin hållplats och ut igen. Han kastade en blick mot den, försökte hinna uppfatta passagerarnas ansikten. De var inte många. Han såg en ung kvinna komma springande så fort hon förmådde med stor väska som verkade tung, och tvärt bromsa när hon såg bussen köra ut. Hon stampade hårt i marken – förmodligen av besvikelse. Hon stod på stigen som var genvägen upp till Bäckåkra, ett litet bostadsområde som det hade varit mycket debatt om. Kommunen hade byggt det för människor som ville bo nära staden, men ändå på landet. De hade bara missat en detalj – dessa människor ville bo i hus med trädgård. Så lägenheterna hade blivit svåra att hyra ut. Men Micke hade bott där ett tag, med någon tjej som slängt ut honom, det visste han. Men Micke hade naturligtvis sagt att han tröttnat på henne. Micke var bra på att säga saker på ett annorlunda vis. Inte ljuga helt, bara säga det lite annorlunda.
Avtagsvägen till Bäckåkra var ett bra ställe att vända på. Om han inte skulle fortsätta in till…
Han saktade in och vände. Den unga kvinnan stod vid busshållplatsen och läste tidtabellen. Hon såg sig om. Han körde förbi och kastade en blick i backspegeln. Han tänkte att hon slokade som en vissen blomma. Han bromsade in vid vägkanten. Såg sig om ett ögonblick – inga andra bilar syntes till. Han backade tillbaka till busshållplatsen. Hon kikade på honom under lugg. Misstänksamt, tyckte han. Men hon kom fram till bilen när han vevade ner rutan.
" Vill du ha skjuts?"
Det var de fösta orden han yttrat på flera timmar. Förutom det korta kontrollsamtalet innan han gav sig iväg hade han inte talat med någon. Rösten lät också lite skrovlig.
Ett ögonblicks tvekan från hennes sida, sen öppnade hon bildörren.
"Kan jag ha väskan i baksätet?"
Han sträckte sig över på bilens andra sida och öppnade dörren inifrån. Hon ställde väskan på sätet och gled sen in på platsen bredvid honom. Hon tog på sig säkerhetsbältet och hennes mörka hår föll fram som en gardin och dolde ansiktet för honom. Men han behövde inte se på henne för att veta att hon var spänd som en stålfjäder. Han startade bilen och körde ut på vägen igen, nu i samma riktning som han kommit ifrån. Hon satt tyst.
"Vart ska du?" kände han sig tvungen att fråga.
Återigen blev någon slags tvekan märkbar hos henne. Men sen sa hon beslutsamt.
"Egentligen ska jag till flygplatsen, men om du inte ska på det hållet så…"
"Det är lugnt. Jag är bara ute och kör"
Hon sneglade på honom. Hon var ganska söt, lite väl målad och hon verkade upprörd över något. Hon hade en jeansjacka på sig som satt lite väl stramt. Bröstfickan putade ut på ett konstigt sätt. Det störde honom. Som om hon knölat ner ett cigarettpaket. Röka i bilen skulle hon inte få. Hon öppnade sin handväska och plockade fram cigaretter.
"Gör det något om jag röker?"
"Öppna fönstret."
Hon lydde och tände en cigarett. Fingrarna darrade lite.
"Har du varit inne i stan?"
Han skakade på huvudet.
"Ett par killar försökte råna banken."
Han såg stadigt på vägen framför sig
"Vilken bank"?
"Bredvid försäkringskassan. Polisen kom och … fan också". Hon såg på sin hand som darrade rejält. Hon tog försiktigt ett bloss .
Han svalde.
"Så dom åkte fast?"
"Först försökte de springa. Polisen tog den ena rätt snabbt. Den andra kom lite längre, men de sköt honom i benet."
"Vad fan gjorde de det för…?" Han bet sig i läppen
"Jag såg det. Han vände sig om, han hade en pistol i handen. Polisen kände sig väl hotad."
Hon släckte cigaretten och stoppade det som var kvar av den tillbaka i paketet igen. "Fan också".
Ett kvidande ljud hördes ifrån henne. Han kastade en blick åt sidan och såg henne torka sig i ögonen. Det stod stilla i hans huvud.
" Han skrek. Han försökte resa sig, men det rann bara blod och han måste haft jävligt ont…Jag har aldrig sett något så hemskt." Det sista viskade hon fram.
Han var tvungen att sakta farten. Det verkade inte som hon märkte det. Hon kramade sin handväska. Han såg en rovfågel cirkla högt över fälten, en glada, det kunde han se.
"Du måste ha varit i närheten…?"
Hon nickade.
"Alldeles i närheten. Hans ögon blev helt konstiga och så tog han sig på benet och sen på sitt huvud, han hade helt stubbat ljust hår och det blev alldeles fläckigt av blodet på hans händer."
John. Han hade aldrig hört John skrika. Han kunde inte föreställa sig det.
" Du, jag ska bara stanna ett ögonblick. Måste pinka. Har du bråttom?"
Hon skakade på huvudet. Han svängde in intill vägkanten.
"Det var väl bra att polisen tog dom" sa han och tyckte att hans röst lät som ett muspip.
"Ja, de tog alla tre. De hade en med bil ute på gatan. Han försökte köra sin väg, men stoppades av polisen. Inte en chans. Ganska klantigt alltihop."

En vanlig dag

En vanlig dag

Ska det bli någon lunch i det här huset får man fixa det själv. Så jag gör väl det då. Som jag brukar. Inte lönt att vänta på att hon ska upptäcka att hon är hungrig. Det enda som betyder något för henne är den förbannade datorn och skrivandet. Undrar om hon skulle märka om jag gick ut?

Häromdagen skulle vi laga mat tillsammans – och vad hände?

Jag tog fram det som behövdes ur kylskåpet.

Hon tog på sig förklädet och –

När jag tittade upp satt hon, med förklädet på, framför datorn, fullständigt uppe i sitt skrivande.

Att vi skulle hålla kväll och laga middag tillsammans – nej, det fanns inte för henne just då.

Alltså, jag vet ju att det är viktigt för henne att få skriva, men ändå. Jag då, och vårt liv – är inte det viktigt? Jag börjar undra.

Eller såhär:

Jag går upp på terrassen, hon ska komma efter, med datorn naturligtvis. Hon känner nog att jag är lite irriterad så hon frågar, lite gulligt sådär, om hon ska ta min bok med när hon går upp. Yes, hon bryr sig, tänker jag, och svarar ja tack.

Så kommer hon, utan bok naturligtvis. Förlåt, förlåt, jag glömde. Så viktig var jag. Bara att gilla läget. Hitta på något att göra, gå ner i skräpförrådet och söka inspiration. Under de dryga två veckor vi varit här har jag redan: Klätt om tre stolsdynor, sytt tre kompletta picknickdukar med fack för alla förnödenheter, desslikes femton servetter, förfärdigat ett antal servettfodral samt fått ljuset att åter flöda från taklampan i vårt sovrum.

Först skämtade vi lite om det, jag skrev lappar till henne för att inte störa när hon satt vid datorn. Men nu – där sitter hon, datorn på en strykbräda vid köksfönstret för bästa anslutning, fullständigt uppslukad. Märker varken om jag lämnar rummet eller pussar henne i nacken. Bara fortsätter att sitta där, ibland utan att fingrarna ens rör tangenterna, gloendes framför sig.

Nu börjar jag faktiskt undra, är det såhär vi ska ha det? Jag gör allt för att inte vara i vägen, sopar banan, är öm och kärleksfull, lagar all maten och kortar skärpet till hennes morgonrock som jag för övrigt också sytt. Spelar Canasta med henne varje kväll och ser nogsamt till att inte vinna alltför överlägset och alltför ofta.

Ska jag kanske göra som Jonas Gardell som en gång klädde av sig naken i ett skyltfönster på Hornsgatan för att locka besökare till sin vernissage? För att hon ska se mig alltså.

Det är väl ändå för att vara tillsammans som vi har åkt hit. Det trodde i alla fall jag. Men jag kanske trodde fel. Jag kanske bara skulle stå för markservicen, se till så att det funkade runtomkring, så hon kunde ägna sig åt att skriva.

För jag vet ju, det kan lika gärna gå åt andra hållet. Att hon känner sig värdelös.

- Det blir bara strunt det jag skriver, det är ingen idé.

Så, det här är ändå bättre, och just nu har vi en fin stund tillsammans i solen på terrassen. Jag i en vilstol med en lyssnarbok i örat, hon på en stol bredvid iklädd penna och anteckningsbok. Hon tror att mina snarkningar betyder att jag sover, men där tar hon fel. De är ett uttryck för välbefinnande. Hon iakttar mig, hon skriver om mig, hon bryr sig. Hon är nöjd. Jag mår bra.

Guldgula rosor

Guldgula rosor

När jag går ut i det daggvåta morgongräset är min första tanke ”Har Mme de Pompieff slagit ut idag?” De senaste dagarna har jag bara gått och väntat. Hon är sen i år. Hon brukar ha slagit ut i slutet av juni, men vi är redan inne i andra juliveckan nu.

Det är kallt om tårna av daggdropparna, schersminbuskens blad är fortfarande blöta, det måste ha varit kallt i natt, när jag passerar mellan buskarna. Nu ser jag i motljuset att hon öppnat sig. I de första lågt stående ljusstrålarna lyser hela busken av små solar. Som små skålar med kuddar av ståndare i botten har de nykläckta blommorna öppnat sig. Jag ryser till, får gåshud. Äntligen har Mme de Pompieffs guldgula rosor öppnat sig för mig att njuta av och ta in. Mer kan jag inte önska mig av denna dag.

Han som hänger tvätt

Ofta när jag tittar ut, står han där vid tvättvindan.Vilken tid som helst på dagen.Hans tvättkorg står stor och välfylld bredvid honom på marken.Omständigt tar han upp plagg efter plagg,lägger det över sitt knä, stryker över det med handen för att platta till det och släta ut rynkorna.Sedan hänger han noggrannt upp det.Det tar tid.
Jag pysslar med olika saker, men kastar då och då en blick genom rutan. Man gör väl det, när något rör sig därute.Jag bor på landet. Jag hör om en bil kommer, någon cyklar förbi eller grannarna pratar.Även om hans rörelser är små och ytterst långsamma, så drar han mina blickar till sig.
Det konstiga är, att jag aldrig ser, någon ta in tvätten. Ofta står han där, kanske varannan dag, och hänger upp tvätt, men aldrig ser jag honom eller någon annan ta ner den.
Jag har funderat över det.De är flera i huset.Jag kan höra deras röster bakom häcken på sommaren.Nu är den avlövad.Det finns aldrig någon där i trädgården, utom han som hänger tvätt. Kanske är hon sjuk? Kanske sitter hon i rullstol.
Man undrar ju.Klipper de gräset om natten och tar in tvätten då med?Är han arbetslös och sköter marktjänsten?Är kvinnan sjuk? Kanske sitter hon i rullstol.
När jag flyttade in för några år sedan, gick jag runt och hälsade på grannarna. I just det huset öppnade de inte. Jag trodde kanske att de inte var hemma.Men det finns många anledningar till att man inte öppnar.Kanske bär man fortfarande morgonrock och är okammad.Kanske sitter man och äter.
Men frågan kvarstår.Varför är det alltid han som hänger tvätten och hur kommer den ner igen från linan, eftersom jag aldrig ser någon ta ner den?

Vänta på bussen

Vänta på bussen

Först trodde jag att de väntade på bussen. I många år var jag övertygad om att det var därför de stod där. Längs vägen, ibland i kanten av något vinfält, ofta där det fanns någon liten vändplats. Någon busshållplats såg jag aldrig i närheten, men vadå? Och så var det ju deras klädsel. De hade så lite på sig. Att de inte frös!

Nej, jag ville verkligen inte veta vad det var som pågick, Här, nu, i detta soliga, vänliga och vackra land där jag funnit mig så väl tillrätta. Så jag tryckte ner det jag såg, bäst jag kunde.

Tills igår! En alldeles vanlig lördag.

Vi, mannen och jag, har uträttat våra ärenden och är på väg hem. Vi har valt den gamla vägen, den vackra vägen längs etangerna, där de goda ostronen och musslorna odlas. Och där, mitt i mitt synfält, sitter hon. En kvinna i starkt ceriserosa klänning, bara axlar, höga stövlar. Hon sitter där, uppspetad på en stol vid vägkanten. Det är omöjligt att inte se henne. Eftermiddagen är sen, jag vill hem så jag hinner göra mig klar inför kvällens restaurangbesök. Jag vill verkligen inte se det jag ser.

Det vill jag inte heller när nästa kvinna, hennes signalfärg är röd, dyker upp vid vägkanten, bredvid en bil som sett bättre dagar. Strax hemma, tänker jag, och försöker glädja mig åt de lyckade inköp vi nyss gjort. Tänk att vi hittade den rätta affären, att de hade precis de färgtuber som saknades, t o m penslar och papper fick vi med oss.

Nu ska vi bara hem och duscha och så ska vi iväg. Det kanske rentav står ostron på menyn ikväll.

Bara en rondell kvar, sedan är vi hemma. Jag kan andas ut. Det är då jag ser henne. Ur ögonvrån, just när vi passerar. Hinner precis uppfatta att det står någon där. En späd gestalt är det, med smala jeansben, gympaskor på fötterna och en grå luvjacka att kura i. Det mörka håret har hon strukit tillbaka från ansiktet och samlat i en svans. En skolflicka, vad gör hon här, alldeles ensam?

I rondellen, mitt i värsta rusningstrafiken, lutad mot vägräcket, står hon. En gympaklädd fot sparkar i marken och hon tuggar frenetiskt på sitt tuggummi. Bilar passerar förbi i en aldrig sinande ström, arbetsveckan är slut, det är bråttom att komma hem. Någon har talat om för mig att detta är den mest olycksdrabbade korsningen i området. Utsattheten lyser om henne.

Hon ska inte vara där! Hon ska hänga med sina kompisar utanför Carrefour, fnittra med de andra tjejerna, beundra killarna som rivstartar och tvärbromsar på sina moppar och kika i smyg på killen hon spanat in. Han som är både snygg och snäll.

Ny scenbild, jag regisserar. Där kommer flickans pappa i sin silvergrå Peugeot. Det går fort, han vet att han är försenad. Nu får han syn på henne, bromsar in och öppnar bildörren på passagerarsidan. Hon hoppar in i farten och sätter sig bredvid honom i framsätet. De omfamnar varandra, kanske pussar de varandra på båda kinderna. Tre gånger, det gör man här. De som sitter i bilarna bakom får vänta. Ingen bryr sig om att tuta. Vad skulle det tjäna till? Och förresten är det helg.

Jag beställer inga ostron den kvällen.

Oktoberglober

Vatten
stilla kreppat vågigt skum
svalka kyla slungad kraft
lockar skrämmer farligt djup
strömmar gungar gåtfullt liv
överjordiskt himmelskt skönt:
soluppgångens guldgata
genom pärlemorskimmers silverglans

3
Brösten riktade i sidled - alla goda ting så ses
ett och två och tre kines - det var alltså du som fes
efter tre så kommer fyra - alla byxorna är dyra
tvenne män med ensam kvinna
svartsjukekonflikt att finna
tredje utvägen att vinna
trefaldigt hurra, hurra - fest- och firarsiffra bra
ingen rast och ro och frid
rörelse och allt på glid
uppslukar ju all min tid
bättre fly än illa fäkta
1-2-3 finns mer att mäkta
nu vi flyttar oss till fyra för att slippa vara yra.
hon

En utmärkt plan

Han kom dit i god tid. Parkerade bilen som han planerat, ett par hundra meter in på den lilla skogsvägen. Han tog av sig bilbältet, öppnade dörren och satte på bilradion. Nyheter. Han lyssnade förstrött. Hur lång tid tog det för en händelse att bli en nyhet? Han hade ingen aning. Det han var inblandad i – när skulle det omtalas i nyhetssändningarna? Om två timmar? Det skulle omtalas, det var ett som var säkert.
Han steg ur bilen och gick runt den. En sista kontroll av registreringsskyltarna. De var som de skulle. En del var bra på att spela fotboll, andra på att tillverka falska nummerplåtar. Så var det bara. Han tittade på klockan. Nu var de andra på väg. Mot station A, som de kallade det. Han log för sig själv. Det var en bra plan. Han hade gillat den från första stund. Det gjorde inget att han hade en mindre roll ( inväntande på station B) och skulle få en mindre andel av bytet. Han kände efter i jackans inneficka. Biljetten och passet. Det var också han som valt det mest blygsamma resmålet. London. Man kunde väl alltid gå lite i skivaffärer och åka dubbeldäckare och dricka öl. Kanske gå på fotboll. Det var dyrt hade han hört. Men nu skulle han väl ha råd med det?
De andra tänkte åka utanför Europa. Tja. Det var deras grej. Han hade aldrig varit mycket för att resa. Men han gillade att besöka sin morfar i Värmland. Han bodde i utkanten av ett litet och fullständigt stendött samhälle. Där fanns en sjö att fiska i. Han åkte gärna till morfar för de där fisketurerna. Rätt kul var det också när morfars gamle kompis Greger kom på besök. Han hade varit sjöman och var en jävel på att berätta historier. Vad som var sant kunde man aldrig så noga veta. Det var nog tre år sen han var där sist – klarade sig gubben själv fortfarande? Han kunde inte minnas vad hans mor sagt. Tänk om han skulle sticka dit efter London – han kunde ju åka via Norge om det blev problem. Om det blev problem. Han tittade återigen på klockan. Nu var det dags att hålla sig beredd. Bilbytet skulle gå snabbt. Han satte sig vid ratten och körde fram några meter. Spanade koncentrerat mot den större vägen. En röd Toyota passerade. Efter ett tag en taxi. En Volvo combi. Allt var stilla. En fågel sjöng. Han tittade på klockan. Nu började det bli sent. Hade något hänt som fördröjt det hela? Han slängde ett öga på sin mobil. Den var på. En Ford passerade – årets modell. En djurtransport kom sen. Han torkade bort något vått vid tinningen. Svett. Han öppnade fönstret och andades in den friska luften. Vad i helvete hade hänt? Tidsplanen hade spruckit nu. Micke och John hade varit så noga när de förberedde detta. Men risker fanns väl alltid. Han kunde inget annat än att vänta. Det var hans uppgift. Vänta. Han kontrollerade en sista gång att bilen stod rätt. Jo, de kunde köra förbi med den andra. In med den i skogen och så iväg. Han tittade ut mot vägen. Han väntade. Han såg en fågel som han inte kunde identifiera på långt håll och han önskade att han haft kikaren med sig.

Sorg, Smärta och Kärlek

Sorgen bereder vägen.

Smärtan öppnar hjärtat.

För Kärleken som varar.

Rosenknoppens okända poet