Vad var det som gjorde att jag först lade märke till honom? Ja, förutom det uppenbara då att han favoriserade samma café som jag. Plötsligt en dag satt han bara där, helt självklart, vid ett av borden intill väggen, ett av de åtråvärda om du frågar mig. Sitter man där så hör man till.
En man i sina bästa år, för en fransman ett vitt begrepp, oklanderligt klädd, i den lediga stil som framgångsrikt förenar god smak med kvalitet. Kavaj med något litet diskret märke på kavajslaget, skjorta och välpressade byxor. En klädsel som antyder att här finns det pengar. Inte någonting att orda om för den som befinner sig i den belägenheten. Påfallande ofta iförd rosa skjorta, alltid välstruken, skor som putsats tills högglans och med matchande näsduk i bröstfickan. Hår som grånat på ett behagligt sätt och nu formade sig till en skenbart vårdslös frisyr kring ett ansikte med lätt olivfärgad hy där rynkorna gav karaktär.
En man som var nöjd med sin tillvaro – och varför skulle han nu inte vara det? Välklädd, välnärd, välsedd. Inget tydde på att han hade en arbetsplats som krävde daglig närvaro.
Vi hälsade alltid artigt på varandra sedan vi upptäckt att vi bodde grannar. Möttes vi på byn brukade han stanna och så tog vi i hand och utbytte hälsningar.
– Comment allez - vous, madame ? Très bien monsieur, et vous?
Artigt förhörde han sig om möjligheten att vi skulle ta ett glas vin tillsammans. I framtiden, någon gång.
Vid dessa samtal hände det sig bland att hans blick råkade falla på mina skor, oftast de jag råkat få på mig, sällan putsade, och jag tyckte att jag uppfattade hur han liksom ryckte till inombords. Ögonblicket var snabbt förbi, kanske hade det aldrig ens funnits? Kanske var det bara jag själv som plötsligt blev obehagligt medveten om min fotbeklädnad. Bekväm förvisso, men utan den stil som han stod för.
För mig var han sinnebilden av borgarklassens diskreta charm. Någon kvinna syntes inte vid hans sida.
Och dag läggs till dag som blir till kväll. Nu är kvällen sen och sopsäcken i min hand tung av musselskal. Mörkret är mjukt och mina fötter hittar vägen av sig själv. Jag skyndar mig, har bråttom hem.
Det lyser i grannarnas öppna fönster, och spridda röster letar sig ut i gränden. Mörkret har samlat dagens berättelser. Nu omsluter det mig med sina ljud och dofter, lågmälda, viskande, så annorlunda än dagens påträngande.
När jag rundar hörnet ser jag honom. Den rosa skjortan går inte att ta miste på. Fast nu är den uppknäppt, ärmarna är uppkavlade och se där, den hänger utanför.
Ser lite slarvigt ut faktiskt, som jag själv när jag har bråttom. Jag stannar, han lyfter blicken
- Bon soir , madame,
- Bon soir, monsieur.
Och nu ser jag vad det är han gör. I handen håller han en burk kattmat som han skedar upp i en skål som han placerat lite undanskymt på steget till den tunga porten. Alldeles bredvid står en skål med vatten. Och nu vågar de sig fram igen, kvarterets hemlösa, strykarkatterna som gömde sig när jag kom med min soppåse.
Vi tittar på varandra, mannen och jag, han ler ett smått generat leende och slår ut med händerna i en uppgiven gest, mot mig, mot natten, mot de luggslitna katterna som målmedvetet kastat sig över maten. - Ja, vad ska man göra?
Jag får veta att han har tre katter hemma. Själv lyckas jag finna de franska orden någonstans och är plötsligt i färd med att berätta om sorgen och saknaden efter en älskad katt som efter 13 år inte förmådde längre.
Sedan våra samtal nu passerat artighetsfraserna stöter vi på varandra titt som tätt. Vår relation har gått in i en ny fas, som ställer större krav på min franska.
En av katterna har en ögonåkomma. Min granne tar honom till veterinären och passar samtidigt på att få honom kastrerad . Ömt plåstrar han om det trasiga örat på denne strykarkatternas strykarkatt. Allt försiggår nu i fullt dagsljus med skjortan, den rosa, prydligt på plats.
En kvinna syns ofta i hans närhet. Tillsammans med, känns inte som rätt ord för att beskriva deras förhållande. Hur deras relation ser ut får jag gissa mig till. Hennes ansiktsuttryck är oftast neutralt, här finns inga ledtrådar att hämta. Obestämbar ålder, diskret make-up, det mellanblonda håret friserat till en praktisk och prydlig page. Hon är chic utan att sticka ut. Bien tenue, välhållen, skulle man nog säga här. Inga sprickor i fasaden som talar om vem hon är. Vi hälsar, är artiga, ler lite försiktigt, inget mera. Vid lunchtid går de in genom porten tillsammans.
Kvinnan står ofta i galleriet, vars öppna port är granne med den egna porten. Hon har dragit sig in en bit, ser utan att vara direkt sedd. Om man inte spanar efter tecknen, det där som finns under den blankpolerade ytan, vill säga . Som jag gör. Dag efter dag står hon där, iakttar men säger ingenting. Den rosaklädde mannen skedar upp ur burken, häller friskt vatten i skålen, ser om blessyrer och delar ut medicin till sina skyddslingar. Jag tänker att hon inte hyser samma varma känslor för kvarterets katter som han. Eller har förståelse för det han gör.
Men så en dag, ett litet leende som börjar i mungipan och sprider sig till ögonen. Ansiktet börjar mjukna och röra sig och – är det inte en hårslinga som slitit sig loss ur frisyren. Hon är en människa, hon står här i gränden, och just nu stryker gatans egen Thomas O’Malley sin håriga kropp mot hennes oklanderliga byxben. Och hon fortsätter att le. Mot mannen med sin kattmatsburk, mot mig som råkar stå där, mot världen?
Och han gör sin gest, rycker på axlarna och slår ut med händerna, och den här gången är hon inbegripen.
