En vanlig dag

En vanlig dag

Ska det bli någon lunch i det här huset får man fixa det själv. Så jag gör väl det då. Som jag brukar. Inte lönt att vänta på att hon ska upptäcka att hon är hungrig. Det enda som betyder något för henne är den förbannade datorn och skrivandet. Undrar om hon skulle märka om jag gick ut?

Häromdagen skulle vi laga mat tillsammans – och vad hände?

Jag tog fram det som behövdes ur kylskåpet.

Hon tog på sig förklädet och –

När jag tittade upp satt hon, med förklädet på, framför datorn, fullständigt uppe i sitt skrivande.

Att vi skulle hålla kväll och laga middag tillsammans – nej, det fanns inte för henne just då.

Alltså, jag vet ju att det är viktigt för henne att få skriva, men ändå. Jag då, och vårt liv – är inte det viktigt? Jag börjar undra.

Eller såhär:

Jag går upp på terrassen, hon ska komma efter, med datorn naturligtvis. Hon känner nog att jag är lite irriterad så hon frågar, lite gulligt sådär, om hon ska ta min bok med när hon går upp. Yes, hon bryr sig, tänker jag, och svarar ja tack.

Så kommer hon, utan bok naturligtvis. Förlåt, förlåt, jag glömde. Så viktig var jag. Bara att gilla läget. Hitta på något att göra, gå ner i skräpförrådet och söka inspiration. Under de dryga två veckor vi varit här har jag redan: Klätt om tre stolsdynor, sytt tre kompletta picknickdukar med fack för alla förnödenheter, desslikes femton servetter, förfärdigat ett antal servettfodral samt fått ljuset att åter flöda från taklampan i vårt sovrum.

Först skämtade vi lite om det, jag skrev lappar till henne för att inte störa när hon satt vid datorn. Men nu – där sitter hon, datorn på en strykbräda vid köksfönstret för bästa anslutning, fullständigt uppslukad. Märker varken om jag lämnar rummet eller pussar henne i nacken. Bara fortsätter att sitta där, ibland utan att fingrarna ens rör tangenterna, gloendes framför sig.

Nu börjar jag faktiskt undra, är det såhär vi ska ha det? Jag gör allt för att inte vara i vägen, sopar banan, är öm och kärleksfull, lagar all maten och kortar skärpet till hennes morgonrock som jag för övrigt också sytt. Spelar Canasta med henne varje kväll och ser nogsamt till att inte vinna alltför överlägset och alltför ofta.

Ska jag kanske göra som Jonas Gardell som en gång klädde av sig naken i ett skyltfönster på Hornsgatan för att locka besökare till sin vernissage? För att hon ska se mig alltså.

Det är väl ändå för att vara tillsammans som vi har åkt hit. Det trodde i alla fall jag. Men jag kanske trodde fel. Jag kanske bara skulle stå för markservicen, se till så att det funkade runtomkring, så hon kunde ägna sig åt att skriva.

För jag vet ju, det kan lika gärna gå åt andra hållet. Att hon känner sig värdelös.

- Det blir bara strunt det jag skriver, det är ingen idé.

Så, det här är ändå bättre, och just nu har vi en fin stund tillsammans i solen på terrassen. Jag i en vilstol med en lyssnarbok i örat, hon på en stol bredvid iklädd penna och anteckningsbok. Hon tror att mina snarkningar betyder att jag sover, men där tar hon fel. De är ett uttryck för välbefinnande. Hon iakttar mig, hon skriver om mig, hon bryr sig. Hon är nöjd. Jag mår bra.