En utmärkt plan III

Han gick ur bilen och tog ett långt kliv över ett dike. Han sett några höga buskar som han försvann bakom. Där sjönk han ner på huk. De tog alla tre. Allt snurrade. Han mådde nästan lite illa. Alla tre….Tjejen måste ha sett fel. Visst. Det hade varit kaos och ingen visste vem som var rånare eller inte. Någon stackars jävel hade befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt. Han reste sig och gick tillbaka till bilen. Hon hade öppnat dörren och rökte igen. Handen darrade inte.
"Är du OK?" frågade hon och såg granskande på honom.
Han nickade. Halsen kändes sträv och munnen torr och han vågade inte lita på sin röst, så han valde tystnaden. När de kört en bit satte an på radion, sökte envist bland frekvenserna tills han hittade rätt. Om några minuter lokala nyheter. Han sneglade på sin passagerare. Hon fingrade på jeansjackans bröstficka, den som putade ut.
"Så du är ledig så här på eftermiddagen?" Han lät lite som sin mor, försökte dölja nyfikenheten med nonchalans.
"Arbetslös."
"Har du varit det länge"?
"Nja, jag har haft ströjobb lite då och då. Allt möjligt. Slutade ett i går. De frågade om jag ville fortsätta, men – där vill jag inte mögla bort. Trista typer."
Det lät som om hon ljög. Han hade ingen aning om varför han tänkte så, men det lät fel på något vis. Inget han tänkte gräva vidare i, för då hördes precis den bekanta signaturen från radion och han skruvade upp volymen.
Rösten i radion lät skarp och något stressad. Nyheten var helt färsk. Nu, denna eftermiddag hade småstadsidyllen krossats av ett brutalt rånförsök…
Det stämde överens, det nyhetsuppläsaren sa och flickans ord, skottet i självförsvar, tre personer gripna, polisen hade handlat snabbt och säkert... Man hade fattat misstankar att något skulle ske på grund av ett anonymt samtal. Personen som ringt hade påstått att en beväpnad person skulle hålla sig gömd i en falskregistrerad bil söderut. Samtalet hade haft den karaktären att man genast fått misstanken att detta var ett påhitt och ett medvetet försök att vilseleda polisen genom att rikta deras uppmärksamhet utanför samhället. Man hade varit beredd på att något skulle ske. Polisbefälet som intervjuades nästan smackade av belåtenhet när han sa det sista.
Han stängde av radion. Flickan satt tyst, hon såg rakt fram på vägen och bet sig lite i underläppen. Han kunde höra sitt hjärta slå.
" Du då" sa hon, "är du också…?"
"Mm. Har inte haft något jobb på över en månad. Funderar på att dra någonstans."
"Jag med."
"Men du ska ju hit, eller hur?"
Han svängde precis in på avtagsvägen mot flygplatsen.
"Jo" sa hon. "Jag ska kolla om det finns någon plats på något plan. Du, jag måste få betala dig för detta. Det var hyggligt gjort. Att köra mig hit alltså."
Han saktade in och stannade en bit ifrån entrén. Han hade ingen lust att åka ända fram. Hon plockade fram något från jackans bröstficka, en bunt prydligt hopvikta sedlar.
"Nej, jag vill inte ha något. Gör det något att jag stannar här? Kan du gå sista biten?"
"Visst." Hon stoppade tillbaka pengarna och vände sig om mot baksätet. Han lossade sitt bilbälte och hjälpte henne att lyfta över väskan. Precis när hon var på väg ut sa han.
"En sak till – om rånet."
Hon stelnade till och vände sig mot honom.
"Hade de hunnit få tag på några pengar? Innan polisen tog dem?"
"En del. Jag kom samtidigt som polisen körde fram och den ljusa kille kom springande .. När de träffade honom tappade han sin väska och sedelbuntar flög ut… jag hjälpte till att samla ihop och ge dem till polisen. Det var inga miljoner direkt."
Hennes ansikte var uttryckslöst.
Han nickade och hon krånglade sig ur bilen. Sen stod hon kvar utanför, och såg mot den stora terminalbyggnaden. Hon hivade upp väskan på sin axel och vacklade till lite lätt. När hon vände blicken mot honom igen såg hon liten ut. Liten och osäker.
"Hej då. Tack för skjutsen"
Han svalde. Åter kändes halsen alldeles sträv.
"London" fick han fram och hon höjde förvånat på ögonbrynen. "18.30 till London. Där finns säkert en plats."
Hon lyste upp.
"London vore toppen."
"Lycka till"
Hon började gå. Han såg efter henne och försökte andas lugnt. Det sprängde i hans huvud. En sak i taget, tänkte han och startade motorn.
Han körde småvägar tills han hittade en plats där han kunde stanna och byta skyltar på bilen. Nästa sak, muttrade han för sig själv och tog fram sin väska. Han grävde runt i den tills han hittade sin gamla adressbok. Han tog mobiltelefonen.
Det gick några signaler innan morfadern svarade. Efter de vanliga hälsningsfraserna tog han sats och sa sitt ärende. Det blev tyst i telefonen
"Det var som attan" sa morfadern. "Det var inte i går du hälsade på här. Men kom du, det finns väl fortfarande någon fisk vi kan dra upp. När kommer du?"
" I morgon bitti till frukost. Jag köper frallor på vägen"
Den gamle skrockade.
"Kör försiktigt."
Visst, tänkte han när han startade bilen igen. Han skulle köra försiktigt. Sova ett par timmar någonstans. Lyssna efter nattugglor. Han kunde fortfarande höra sitt hjärta slå.